Fullt fokus…

Standard

Fullt fokus… Men inte på träning! 

Sommaren som försvann allt för snabbt blev träningsfattig, men när den var slut var jag mer ‘fit’ än någonsin… Oxymoron? 

Eller kanske inte! Jag spenderade sommaren med att jobba, och jobba hårt! Ni som någonsin jobbat inom restaurang vet vad jag menar. I somras gick jag tillbaka till restaurangbranschen för några månader, som intendent på ett litet kryssningsfartyg. Många trappor, många backar och mycket spring…  Och lite för lite mat…

Japp, när jag klev i land i slutet av augusti var jag tanigt muskulös! Nu? Not so much… 

 Efter att semestrat i Afrika och sedan spenderat allt för många timmar vid datorn känner jag mig trött, plufsig och letargisk! 

Men ibland saknar man inte kossan förrän båset är tomt! I det är fallet så saknar jag min superform och börjar bli rackarns taggad att återfå den! Nu om något behöver jag den! 

I maj påbörjade jag min utbildning till kostrådgivare och eftersom ämnet fascinerar mig enormt så grottar jag ner mig i ämnet och timmarna flyger… Men att sitta still timmarna i enda är inte en brilliant idé! Inte för någon egentligen, men definitivt inte för mig!  Så värken som jag hållit stången kom tillbaka som en objuden och ovälkommen gäst.

Så jag behöver som många andra… Motivation! 

Men vet ni vad? Det går inte att vänta på att motivationen ska komma och knacka en i axeln… Det är bara att skaka av sig latmasken, ta sig i kragen och… Just Do It! 

Springa, halta, stappla…

Standard

Om man har en nervskada i benet, är man van vid att springa med allt från svagt, vingligt ben, till obehag och smärta. Inget nytt under solen så att säga…   Men vissa saker är det svårt att pressa sig igenom. 

Idag kändes benet instabilt och svagt så jag styrde lugnt och pressade inte på, utan tänkte ta en stillsam runda i vårsolen. Halvvägs vek sig benet totalt! Jag rasade i marken och tog några törnar. Men jag borstade av mig gruset, och fortsatte jogga (visserligen i snigelfart)

Jag antar att de sköna smärtlindrande hormonerna förvann några kilometer senare, för då kom smärtan! 

Det HÖGG höften. Men med ett par kilometer kvar hem, haltade/stapplade jag i nåt som liknade löpning vidare…

Nu är jag så frustrerad! Inte vad jag behöver så här tre veckor innan halvmaran i Göteborg! Och ovanpå allt elände ?

Jag har sabbat mina favvo tights!!! ?

Inte alltid lätt

Standard

Vissa dagar är löprundan långt ifrån behaglig!

Idag var en av dessa dagar. Nerverna i mitt dåliga ben lekte rövare med mig och varje steg blev tungt och smärtsamt. Så istället för den sköna långa rundan som jag hade föreställt mig, blev det en kortis i låååångsamt tempo!

Visst finns tankarna om att ge upp, att strunta i det, i bakhuvudet. Men min egna lilla mentala coach pressade på; “bara några steg till, bara några steg till…”

Så frustande, flämtande och stönande tog jag mig runt 5 km och belönades av den enorma stoltheten över att jag faktiskt inte gav upp! Solen sken och vårvindarna lekte när jag stretchade i det gröna gräset och tillfredsställelsen var total!

Nej, ibland är det inte lätt. Men det är ALLTID värt det!11193334_10202843452366087_865176390836090338_n

Nya skor = skoskav

Standard

Hade lovat mig själv ett tufft, kort pass idag. Hade lovat sjukgymnasten att låta bli asfalten. Så eftersom jag har kvar gymkortet ett par veckor till (är bara medlem under vintern), så blev det intervaller på löpbandet!

Samtidigt tyckte jag det var en bra idé att prova de nya skorna jag införskaffat. Lättviktare, snygga och snabba (?). Problemet var att de har en högre hälläst än vad jag är van vid.

Men inne som jag är i mina intervaler kände jag av skavet först efter 4 km och då var det bara att fortsätta…

Träningen blev (trots den enorma blåsan) så lyckad! Jag hade spykänslor, ble yrslig och svag. Men jäklar; I rocked it!

Jag har haft en dålig vår, med skadeproblem och personlig sorg. Träningen har stundtals legat nere helt och hållet, och löpträningen har nästan uteblivit helt under två månader. Jag kom äntligen igång igen för några veckor sedan, bara för att dra på mig en förkylning. Men nu…

japp, flåset är uruselt helt klart och vägen tillbaka känns lång. Att bara tänka på halvmaran i Göteborg om en månad gör att jag hyperventilerar en stund.

Men idag fick jag en rejäl träning i ett hyfsat tempo. Och det känns gryyymt! Trots blåsa och nyinköpta skor som får åka in i garderoben…

Det finns hopp om det!