Springa, halta, stappla…

Standard

Om man har en nervskada i benet, är man van vid att springa med allt från svagt, vingligt ben, till obehag och smärta. Inget nytt under solen så att säga…   Men vissa saker är det svårt att pressa sig igenom. 

Idag kändes benet instabilt och svagt så jag styrde lugnt och pressade inte på, utan tänkte ta en stillsam runda i vårsolen. Halvvägs vek sig benet totalt! Jag rasade i marken och tog några törnar. Men jag borstade av mig gruset, och fortsatte jogga (visserligen i snigelfart)

Jag antar att de sköna smärtlindrande hormonerna förvann några kilometer senare, för då kom smärtan! 

Det HÖGG höften. Men med ett par kilometer kvar hem, haltade/stapplade jag i nåt som liknade löpning vidare…

Nu är jag så frustrerad! Inte vad jag behöver så här tre veckor innan halvmaran i Göteborg! Och ovanpå allt elände ?

Jag har sabbat mina favvo tights!!! ?

Inte alltid lätt

Standard

Vissa dagar är löprundan långt ifrån behaglig!

Idag var en av dessa dagar. Nerverna i mitt dåliga ben lekte rövare med mig och varje steg blev tungt och smärtsamt. Så istället för den sköna långa rundan som jag hade föreställt mig, blev det en kortis i låååångsamt tempo!

Visst finns tankarna om att ge upp, att strunta i det, i bakhuvudet. Men min egna lilla mentala coach pressade på; “bara några steg till, bara några steg till…”

Så frustande, flämtande och stönande tog jag mig runt 5 km och belönades av den enorma stoltheten över att jag faktiskt inte gav upp! Solen sken och vårvindarna lekte när jag stretchade i det gröna gräset och tillfredsställelsen var total!

Nej, ibland är det inte lätt. Men det är ALLTID värt det!11193334_10202843452366087_865176390836090338_n

Nya skor = skoskav

Standard

Hade lovat mig själv ett tufft, kort pass idag. Hade lovat sjukgymnasten att låta bli asfalten. Så eftersom jag har kvar gymkortet ett par veckor till (är bara medlem under vintern), så blev det intervaller på löpbandet!

Samtidigt tyckte jag det var en bra idé att prova de nya skorna jag införskaffat. Lättviktare, snygga och snabba (?). Problemet var att de har en högre hälläst än vad jag är van vid.

Men inne som jag är i mina intervaler kände jag av skavet först efter 4 km och då var det bara att fortsätta…

Träningen blev (trots den enorma blåsan) så lyckad! Jag hade spykänslor, ble yrslig och svag. Men jäklar; I rocked it!

Jag har haft en dålig vår, med skadeproblem och personlig sorg. Träningen har stundtals legat nere helt och hållet, och löpträningen har nästan uteblivit helt under två månader. Jag kom äntligen igång igen för några veckor sedan, bara för att dra på mig en förkylning. Men nu…

japp, flåset är uruselt helt klart och vägen tillbaka känns lång. Att bara tänka på halvmaran i Göteborg om en månad gör att jag hyperventilerar en stund.

Men idag fick jag en rejäl träning i ett hyfsat tempo. Och det känns gryyymt! Trots blåsa och nyinköpta skor som får åka in i garderoben…

Det finns hopp om det!

Varför springer du?

Standard

Det finns många olika anledningar för att ge sig ut i löparspåren. En del springer för att hålla sig smal, en del för att orka mer. En del springer av stressen från jobbet eller hemmet, en del för att hålla sig friska. Jag har nog gjort det av alla de anledningarna nån gång under åren. Tidigare sprang jag främst för att orka med mitt jobb som väktare. Dels för att hålla mig fit men också för att skaka av mig en tuff arbetsdag! 

Jag började springa igen efter min skada för att jag trodde det skulle göra mig hälsosammare. Och det gjorde det. Men vad som var viktigare; jag springer för att det gör mig hel som människa! Jag har upptäckt med åren att jag har packat min livsryggsäck med mycket skit. Istället för att läka mina blåmärken och sår som livet gett mig, packar jag undan dem och de envisas med att sticka upp sina fula nunor titt som tätt. 

Eftersom jag är fantastiskt bra på att visa upp den fasad jag vill, syns min dåliga självkänsla bara vid trängda lägen. Men den styr mitt liv med järnhand! Den sabbar både kärleksförhållanden och vänskaper. Jag tror sällan att jag duger! Men när jag springer duger jag. Inte för att jag är speciellt snabb eller springer långt, utan för att jag gör mitt bästa! Jag trotsar min smärta och snör på mig skorna även de dagar som jag verkligen inte känner för det. I löpspåret lagar jag långsamt sprickorna i min själ.