Springa, halta, stappla…

Standard

Om man har en nervskada i benet, är man van vid att springa med allt från svagt, vingligt ben, till obehag och smärta. Inget nytt under solen så att säga…   Men vissa saker är det svårt att pressa sig igenom. 

Idag kändes benet instabilt och svagt så jag styrde lugnt och pressade inte på, utan tänkte ta en stillsam runda i vårsolen. Halvvägs vek sig benet totalt! Jag rasade i marken och tog några törnar. Men jag borstade av mig gruset, och fortsatte jogga (visserligen i snigelfart)

Jag antar att de sköna smärtlindrande hormonerna förvann några kilometer senare, för då kom smärtan! 

Det HÖGG höften. Men med ett par kilometer kvar hem, haltade/stapplade jag i nåt som liknade löpning vidare…

Nu är jag så frustrerad! Inte vad jag behöver så här tre veckor innan halvmaran i Göteborg! Och ovanpå allt elände ?

Jag har sabbat mina favvo tights!!! ?

Inte alltid lätt

Standard

Vissa dagar är löprundan långt ifrån behaglig!

Idag var en av dessa dagar. Nerverna i mitt dåliga ben lekte rövare med mig och varje steg blev tungt och smärtsamt. Så istället för den sköna långa rundan som jag hade föreställt mig, blev det en kortis i låååångsamt tempo!

Visst finns tankarna om att ge upp, att strunta i det, i bakhuvudet. Men min egna lilla mentala coach pressade på; “bara några steg till, bara några steg till…”

Så frustande, flämtande och stönande tog jag mig runt 5 km och belönades av den enorma stoltheten över att jag faktiskt inte gav upp! Solen sken och vårvindarna lekte när jag stretchade i det gröna gräset och tillfredsställelsen var total!

Nej, ibland är det inte lätt. Men det är ALLTID värt det!11193334_10202843452366087_865176390836090338_n